Dikter

INTROSPEKTION (1981)

Man frågar efter min livsåskådning.

”Du verkar så hit och dit.”

Det stämmer. Möjligen kan jag uttrycka

min syn på livet med följande tecken: ”—”.

Men även detta med all reservation.

Visst är jag ytlig! Djup och himlar

intresserar mig bara teoretiskt.

Jag har fullt arbete på ytan. Marken, jorden.

Jämt är jag glad och ledsen. Cellerna jublar

samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg.

En dikt ur Fåglar:

Människan går en vinternatt

liten och svart genom snön

snön faller snövit på hennes hatt

hon är så enslig och borta

Ty människor tål ej denna värld bakom vägg efter vägg

av virvlande snö

gömmer den stum sina hemligheter

 

 

Regn efter fylla

Det regnar mjukt och stilla så skönt att inte må illa

Friska glänser äpplena fram, handen känns frisk mot trädets stam.

Den som missbrukar sitt liv får känslor för enkla substantiv.

Fötterna prisar vägens grus, ögonen havets ljus

Det som gjorde ont har gått över, jag har allt jag behöver

 

 

Ur Fritt efter naturen, essä

”Ett par blåmesar överlevde på något vis den förskräckliga vintern 1979. Efter varje snöstorm kom de tillbaka till fågelbordet, och i det första vårregnet satt de där igen, genomvåta, rufsiga men vid gott mod och karska som attan. Han är stor och hon är liten. Allting är relativt, ingen av dem väger mer än 10 gram – man skulle kunna skicka dem båda i ett brev med enkelt porto – men med samma friska mod jagar de bägge undan talgoxar, bofinkar, sparvar och annat folk som också vill komma åt maten. Livet i sådana här små krakar består nästan bara av iver. Allt de gör är kvickt, kort, tvärt, som små ljuslågor som flämtar häftigt för vinddrag från alla håll. Man blir häpen när man ser i böckerna att en blåmes kan bli elva år! Vilken svindlande summa av ögonblick, reaktioner och sinnesrörelser, en oändlig knyckig serie av sensationer, en gammaldags journalfilm i rasande tempo, varje sekund livsfarlig, avgörande, ödesdiger, ofattbar, omöjlig.”